Helgen innan allhelgona nåddes vi av beskedet att vår kamrat och kvinnokämpe Kerstin Lundberg somnat in. Kerstin var fram till dess att cancern fick grepp om henne en stark och modig röst inom partiet såväl i Motala som i regionen.

Jag är en av många som haft äran att kalla denna otroliga vänsterkvinna för min vän. Och jag är en av många som hon inspirerat, stärkt och backat upp. Hon har lärt mig att våga stå för mina åsikter, våga vara obekväm, att säga vad jag tycker och aldrig, aldrig låta någon trycka ner mig.

Jag är så glad att jag fått lära känna henne. Samtidigt önskar jag att jag träffat henne tidigare. Att jag fått se henne uppträda på nån av de fullsatta föreställningarna av Verkstadsborna, musikteaterprojektet hon ledde på 80-talet. Att jag fått vara med när hon var med och startade Motala kvinnojour på 90-talet. Att jag fått uppleva henne i sitt esse inom politiken på 00-talet.

Men kanske framförallt att jag bara fått fler stunder med henne. För lika hård som hon kunde vara i debatten mot borgerligheten och högersossar, lika klok och mjuk var hon som människa. Hon stod upp mot rasism och kämpade oförtrutet för jämlikhet och jämställdhet med hela sitt varma, röda hjärta.

Kerstin saknas mig, saknas partiet och saknas rättvisan. Nu är det upp till oss som är kvar att hedra minnet av hennes gärningar och fortsätta kampen.

Tack för allt, Kerstin. Vila i frid.

Rebecca Roxvret

Uppdaterades: 04 nov 2020